Gröna Ugglan

Om livet och Polly´n som ropar från köksskåpet!

Det som tynger mej…

på januari 24, 2013

När treåringen föddes började värkarna på en måndag. Onsdag kväll var hon ute och jag var helt utmattad.

Inför den andra förlossningen hade jag inte tänkt så mycket.
I slutet växte inte magen utan snarare krypte.
För lite fostervatten konstaterades och jag skulle dagen efter bli igångsatt.

Det var tisdag morgon och vi gick där i korridoren på sjukhuset.
Då kom paniken.
Har jag gått med på det här frivilligt?!?
Kan man ångra sej???
Jag var rädd…
Kl 10 blev jag igångsatt och vid 14:20 var hon ute.
Vad hade jag varit rädd för?
Det gick ju snabbt den här gången.
Vi hade EN barnmorska hela tiden och det var hur lugnt som helst.

Allt var bra.
Allt utom en liten detalj.
Eftersom jag inte lyckas öppna mej av mina värkar så har jag båda gångerna fått värkstimulerande dropp och ryggmärgsbedövning.
Första gången gick det hur bra som helst.
Den andra gånger gjorde det inte det.
Narkosläkaren stack mej i ryggen så det ilade ut i benen.
Jag bara skrek!
Det gjorde så sjukt ont att jag inte kunde säga nåt.
Bara skrika rakt ut.
Hon skällde på mej och tyckte att jag var besvärlig.
Hon stack mej fem gånger.

Efter förlossningen skulle jag sätta mej upp.
Jag hade sjukt ont i huvet.
Vätskebrist tänkte jag.
Jag gick in på toan.
Jag kunde inte röra högerarmen.
Nåt är fel sa jag till sköterskan.
Du har nog bara sträckt dej sa hon och huvudvärken var bara för att jag var utmattad.
Jaha helt normalt alltså.

Vi kom upp till vårt rum på BB-hotellet och jag hörde inte vad de sa till mej.
Mannen gick för att hämta mat och jag la mej på mage på sängen.
Jag kunde inte röra mej, inte flytta på mej.
Kroppen löd mej inte.
Jag låg där tills mannen kom upp igen och hjälpte mej.
Vid midnatt var smärtan i huvet och armen outhärdlig.
Jag kunde inte hålla bebisen.
Jag fick morfin.
Så skönt, jag ammade och sov.
Det var sista natten på ett tag som jag sov, de kommande fem nätterna var jag vaken.
På onsdagen låg jag mest hela dagen.
När jag låg ner gjorde det inte så ont.
Ingen sa nåt om varför jag var dålig.

Dagen efter fick jag koffeintabletter och jag mådde som en Gud.
Kände mej helt varm, glad ja hög på livet och koffein.
Jag har alltid varit känslig mot koffein, kan inte dricka kaffe.
Jag blir helt speedad!
Jag tänkte att nu kommer det bli bra.
Det blev det inte.

Dagen efter hjälpte inte koffeinet längre.
Narkosläkaren hade tittat till mej två gånger och nu visste jag att det jag led av var spinalhuvudvärk.
Det kunde ta tid innan det gick över.
Jag fortsatte att tillbringa mina dagar liggandes.
Mannen var vid min sida och tog hand om bebisen.
Jag kände mej så hjälplös.
Orkade inte ens byta blöja.
Bara låg där som en kokt grönsak med värkande huvud och halvt förlamad arm och axel.
Det var som att ha huvet i en burk.
Jag hörde knappt vad folk sa, det bara ekade och tryckte där inne.

På fredagen ville jag åka hem.
Tänkte att det blir bra bara jag kommer hem.
Det blev det inte.
Jag kommer inte ihåg så mycket men på kvällen ringde mannen och jag fick tid direkt ner till operation.
Jag skulle få en blood patch.
De tog blod från mej och det skulle sprutas in i ryggmärgen.
För att täta hålen.
De som blev när hon stack mej fel, när ryggmärgsvätskan läckte och hela balansen blev fel.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
Att jag inte svimmade är konstigt.
Innan de stack mej frågade läkaren om jag visste om riskerna med ingreppet.
-Ja, ljög jag.
Jag visste inte men kände att jag inte hade nåt alternativ.

Hela natten låg jag vaken och fick inte röra mej.
Jag var livrädd.
Tänk om jag inte skulle kunna gå?
Morgonen kom och det kändes bra!
Huvet hade lättat och jag kunde röra min arm.
Vilken lättnad!

Det går knappt en dag utan att jag tänker på det.
Vad som kunde ha hänt.
Jag inser att jag måste bearbeta detta på nåt sätt.
Att skriva om det är kanske en start?
Jag vill nog ha ett barn till men vet inte om jag törs…

Jag skriver detta med en klump i bröstet och tårar i ögonen.
Det kanske inte låter så farligt…
Men för mej var/är det inte över och jag undrar när jag ska släppa det…


4 responses to “Det som tynger mej…

  1. Nina skriver:

    Pyss på dej Anda<3

  2. Carola skriver:

    Anna, gå o prata med nån ❤
    Jag hade en tuff förlosning rent psykiskt och vet att jag måste bearbeta den om vi ska ha fler barn annars kommer jag få panik inne på förlossningen.
    Kram Carola ( make up store)

  3. Elin skriver:

    Finaste du!! Är så glad över att det gick bra och förstår din rädsla! Finns om du vill prata! Puss o kram från Elin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: