Nu när vi ändå är inne på skidspåret…
Jag älskade att åka skidor när jag var liten.
Grannarna sa att jag kunde åka skidor innan jag kunde gå.
Utför var bäst, vind i mössan.
Familjen varit till slalombacken några gånger men jag vägrade åka lift.
Jag vågade inte.
Så jag och mamma gick uppför första backen och åkte ner.
När jag var typ sju så var det ändå dax.
Mamma och jag skulle åka ihop, ankarlift.
Jag var liten och mamma stor och när hon skulle gå av där vid första backen trillade jag baklänges och fastande.
Liften i knävecken.
Där släpades jag fram och jag skrek desperat efter mamma.
Jag tror att jag fortfarande hängde där när den vände för att åka ner igen.
Skrikandes, hysteriskt.
Flera år senare var vi där och åkte som vi brukade.
Ja jag och brorsan gillade verkligen att åka.
Rätt som det var small det till och jag flög baklänges.
Men när jag skulle resa mej upp låg jag på magen.
Jag undrade varför alla stod och tittade på mej och jag skämdes.
Sen kom en kille på skoter och sa att jag skulle åka med honom ner.
Varför det undrade jag och ställde mej upp.
Jag förstod inte att jag svimmat av.
Ner åkte jag, snabbt, orkade inte svänga.
Jag körde rakt in i lifthuset.
Pang!
Någon kom och tittade på mej, vi ringer ambulans sa denna någon.
Mamma kom springandes.
Vi åkte till sjukhuset, mamma släppte av mej vid entrén.
Där blev jag liggandes.
Ja ni har väl räknat ut att jag fick en hjärnskakning.
Mina pupiller är olika stora sen dess och det tyder på hjärnskada upplyste min optiker mej om.
Det är alltså därför jag är som jag är…
Första gången jag skulle åka knapplift då?
Hur gick det?
Jo jag tog tag i liften, satte den mellan benen och…satte mej.
Brak, rätt ner i marken.
Kunde ingen ha sagt att man skulle stå?
Gröna Ugglan 
Mamma är lite upprörd nu.
Måste klargöra en sak.
Hon lämnade mej vid entrén för att parkera bilen givetvis.