Gröna Ugglan

Om livet och Polly´n som ropar från köksskåpet!

Mannen

på januari 15, 2014

Min man har ett speciellt yrke, liv.
Han bestämmer väldigt lite över sin egen tid.
Måste träna, äta, vila, sova och så börjar det om igen.

När han började gymnasiet flyttade han hemifrån.
15 år ung.
Han stannade i samma klubb i 7 år.
Han hade kunnat byta, flytta men stannade.
När han var 22 år så flyttade han, vi.
Många var arga och tyckte han svek.
22 år ung och tog vara på en möjlighet, utveckling.
De första två åren var tuffa.
Hoppade in här och där och var på alla positioner utom en.
Blindtarmsinflammation på det som slutade med en hemsk vecka på sjukhus med skyhög sänka och morfinsprutor om natten.
Han trodde han skulle dö.
Det var inte långt ifrån, får rysningar när jag tänker på det nu i efterhand.

Den hösten kom guldet.
Sen var han inte borta, avstängd, sjuk en enda gång på tre år.
Stabil.
Tagen för given…

27 år gammal, kanske dax att testa nåt nytt.
Nya röster, nya idéer, nytändning!
Varför inte?
Så vi flyttar igen.

Känns kul.
Först.
Skadan kommer.
Blir inte bättre.
Operation.
Fortfarande inte bra, vätska kvar i foten.
Ett år blir han borta.
Han är själv, han tänker, han våndas.
Han krymper.
Han mörknar.
Glädjen är borta.

Så nu 30 år, dax igen.
Tillbaka till tryggheten, till hjärtat.
Glädjen är tillbaka.
Stoltheten.
Han växer.
Han ljusnar.
Han är där han hör hemma.
Märket finns inte bara på tröjan utan i hjärtat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: