Missade nästan tåget imorse.
Anledningen?
Ettåringen, som om bara några veckor blir två år och ingen bebis längre!
Hon ville mysa.
Sitta nära och gosa in sej i min famn.
Vem kan säga nej till det?
Tidsoptimist som jag är tänker jag att jag hinner ändå.
Inser efter en stund att jag har 10 min på mej att klä på mej, sminka mej, borsta tänderna, säga hej då, ytterkläder osv.
Jag kramar alla hej då inklusive mormor (min mamma) och ska precis gå.
Då kommer hon rusandes och ropar
-Kaaaaam
Så stannar tiden upp och vi kramas en lång varm kram och jag hinner till tåget.
Life is good!
Annonser
Kommentera